Rapport

 (roman) 1969, (pocket) 1971  och  1988

Rapport

Jag hade använt amfetamin ända sedan 1950 i Paris, också satt intravenösa och ”kyska” sprutor i låren. Nu lärde jag mig att sila intravenöst och effekten blev en helt annan. Tidigare hade jag använt medlet för att orka hålla mig vaken och brödskriva och översätta samtidigt som jag undersökte livet. I och med de intravenösa injektionerna tog amfetaminet under några år helt över min tillvaro. Jag kom loss tillsist och kanske i sista ögonblicket, tack vare mina vänner Augustin och Brita Mannerheim som offrade månader på att dra mig tillbaka in i verkligheten igen.

Baksidestext:

Birgitta Stenbergs nya bok Rapport är en roman med ton av verklighetsreportage. Det är en dokumentation av den andra världen – den värld där narkotikan drar en gräns mot det etablerade samhället och dess gemenskap, där narkotikan bildar en andra gemenskap med andra villkor. Rapport är en bok som kartlägger denna nästan okända verklighet som finns mitt ibland oss och den gör det med dokumentärskildringens totalperspektiv.


Pocketupplagans baksida har ett citat ur Bo Strömstedts recension som ger en bra bild av bokens innehåll:

Rapport från bråddjupet

”Vid femtiden kom jag till sans och då var sägen full av blod. Äcklad vacklade ut mot badrummet men stannade när jag mötte min blick i sovrumsspegeln. Såg dödskallen som börjar tecknas i mitt stranande magra ansikte. De blodiga låren och de sargadearmarna. Ett blåsvart märke i ena armvecket dör jag kommit åt en nerv. Stirrade in i mina hungriga ögon där nojan flackade. Här stod alltså en utslagen knarkare och glodde på sin identitetslösa bild, stod framför en fläckig spegel i ett gammalt smutsigt rum och längtade efter att få dö. Ensam med tystnaden monotont dånande i bakhuvudet. Som dom alla har stått, narkomanerna i hundratusental världen över. Dom alla. Vi alla. Jag. Gud låt mig slippa ur detta. Jag orkar inte med mej. Och jag kommer aldrig tillbaka till dej.”

Birgitta Stenberg slutade knarka. ”Skriver detta åtta månader efter den sista silen. Det är fortfarande svårt ibland men det ska det nog vara. Och jag är lämnad med en osäkerhetskänsla:jag har ett bråddjup.”

Om det bråddjupet handlar hennes bok.

Man står vid randen med sin förvirrade oskuld: och hon tvingar en att se.

birgitta_stenberg
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Design och underhåll
av denna webplats, se
www.femtrappor.se

birgitta stenberg