Detta är den avslutande delen av Birgitta Stenbergs uppmärksammade självbiografiska romansvit. Viktiga personer i boken är Alma, Birgittas mormor, Ingeborg hennes dotter, och så förstås Birgitta själv.
Sök lägsta pris på prisjakt.nu
Sök lägsta pris på billigast.se
”Dom är oemotståndliga, Birgitta Stenbergs självbiografiska berättelser om sitt syndiga och slarviga liv.” Aftonbladet
Det är femtiotal, och handlingen utspelar sig kring en internationell krets av bohemiska konstnärer, författare, alkisar, bögar och flator på Mallorca.
Kärlek i Europa (roman) 1981 samt flera olika pocketutgåvor mellan 1982 och 2003. Kronologiskt sett första boken i den sjävbiografiska serien. Jag ville skildra hur livet kunde te sig för en ung flicka som kastade sig ut i Europa i avsikt att bli författare och skildra allt hon upplevde på den resan. Den är rakt på sak, uppriktig och minst av allt en försköning av vad som hände mig i min tonåriga dumdristighet.
Apelsinmannen kallades i pressen den mystiske person som figurerade i en lång rad av 50-talets skandalomsusade rättsprocesser. Namnet fick han för att ha bjudit den riksbekante pastor Kejne på förgiftade apelsiner, som omsider ledde till dennes död.
Birgitta Stenberg kände Apelsinmannen och följde det egendomliga händelseförloppet ur hans synvinkel.
När den italienska pressen skrev att poeten Paul Andersson ”försökte begå självmord genom att kasta sig ut från ett fönster i första våningen”, var det då hela sanningen? Och Robert, som hällde ut en dunk fotogen och tände på sängen där Paul låg och sov, tyckte han det straffet var rättvist för vad som hänt i Spanska trappan?
Vad hade egentligen Gullan för sig, hon med den idealistiska tidningens skarpaste hjärna? Varför försökte hon få sin älskade i fängelse?
Blev lilla Angelica förförd av en katolsk präst?
Och Birgitta själv, visste hon om att hon var anställd och avlönad av CIA i ett par års tid? Eller var hon bara blåögd?
(roman) 1969, (pocket) 1971 och 1988
Jag hade använt amfetamin ända sedan 1950 i Paris, också satt intravenösa och ”kyska” sprutor i låren. Nu lärde jag mig att sila intravenöst och effekten blev en helt annan. Tidigare hade jag använt medlet för att orka hålla mig vaken och brödskriva och översätta samtidigt som jag undersökte livet. I och med de intravenösa injektionerna tog amfetaminet under några år helt över min tillvaro. Jag kom loss tillsist och kanske i sista ögonblicket, tack vare mina vänner Augustin och Brita Mannerheim som offrade månader på att dra mig tillbaka in i verkligheten igen.
Design och underhåll
av denna webplats, se
www.femtrappor.se